Det är så mycket man vill berätta

Att få berätta sin historia, om livet i hemlandet, flykten och drömmarna inför framtiden har varit värdefullt på många vis. Att dessutom veta att det är någon som lyssnar eller läser berättelserna är otroligt motiverande för eleverna. Just nu pågår en utställning på Vellinge bibliotek där eleverna ställer ut sina böcker. De har själva  fått sammanfatta och välja ut delar från  ”Boken om mig”.

Eleverna i två klasser på språkintroduktion har jobbat med ”Boken m mig” under våren. Det har varit en process där berättelserna har tagit form efter hand. Många av eleverna har mycket lite skolbakgrund och då har det varit nödvändigt  att lära sig att skriva meningar och se hur en berättelse byggs upp. Att få göra en riktig bok med ett personligt uttryck har varit extra roligt och stoltheten gick inte att ta miste på.

Projektet med boken blev större än vad som planerats från början eftersom det blev ett så stort intresse att visa upp resultatet på Vellinge bibliotek. Tre av eleverna berättade och läste ur sina böcker vid öppningen av utställningen. Det var andra gången de gjorde en muntlig presentation någonsin. Jag är så stolt över eleverna och deras mod att berätta.

Xamda från Somalia blev intervjuad av Sydsvenskan och hon säger ”Nu känner jag att jag inte är rädd för något”. Hon läste ur sin bok inför 70 personer som var och lyssnade på biblioteket. Det fanns en tacksamhet både från åhörarna att få ta del av elevernas berättelser men även eleverna var så tacksamma att de fick möjlighet att berätta. En av åhörarna sa efteråt att det var en magisk känsla att lyssna på dem. Nu har elevernas böcker stått i tre veckor på biblioteket och många besökare har läst deras berättelser.

Xamdas berättelse

Mitt hemland är Somalia och jag är född i Walaweyn. När jag kom till Sverige var det varmt, nästan samma väder som i mitt hemland. Det var mycket jobbigt att lämna min familj.  Jag har fyra syskon, en mamma och pappa och min son.

När jag var liten hade jag två kompisar som var jätte bra och snälla. Jag och mina kompisar lekte ute, nu i Sverige har jag inga kompisar.

Den första tiden var mycket svår eftersom jag inte kunde svenska. Jag hade inte kontakt med andra personer och när jag gick till skolan blev jag sittande ensam. Nu börjar jag lära mig mer svenska och då är jag bättre på att ta kontakt.

Jag har aldrig gått i skola innan jag kom till Sverige. Just nu går jag på IM BAS 1 på Sundsgymnasiet och trivs bra. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden men jag vill bli barnmorska men först måste jag klara gymnasiet.

”Sverige behöver många barnmorskor och jag vill hjälpa mammorna som skall föda barn i framtiden”

Rahmatullas berättelse

Jag föddes i en stad som heter Maida Shar som ligger i Afghanistan. Jag gick 3 år i koranskola sen jobbade jag hos min pappa på gården.

Jag kom till Sverige eftersom det fanns många talibaner och det var krig och otryggt. När jag var 16 år ville talibanerna att jag skulle gå ut i krig och kämpa för dem. De ville att jag skulle bomba och döda andra människor. Mina föräldrar var rädda och sa att jag måste fly, jag flydde till Iran och där var jag 9 månader sedan tog polisen mig och skickade tillbaka mig till Afghanistan. Jag stannade där 6 månader därefter åkte jag tillbaka till Iran och vidare till Turkiet, det tog en månad.  Min pappa ville att jag skulle åka till Tyskland, han skickade pengar så att jag kunde fly dit.

När jag sen kom till Tyskland sa många att det är bättre att åka till Sverige. Jag fortsatte dit och då visste jag inte något om Sverige, jag tänkte att det är kanske bättre i Finland men flera personer sa att det är bättre i Sverige så jag stannade i Sverige. Det var den 1 nov 2015 som jag kom fram till Sverige och jag hamnade i Falsterbo på ett boende.

”Mina idoler är de människor som jobbar för fattiga människor i världen.”

Artikel från tidningen Hallå i Vellinge, läs även artiklarna i Lokaltidningen, Sydsvenskan,

 

Annonser

Svenska elever välkomnar nyanlända

imageI början av december blev jag uppringd av en elev från Höllviken som gärna ville ha kontakt med nyanlända elever på vår skola. Hon och några av hennes klasskamrater hade en idé för en dag med ”elevens val”. De hade planerat att göra något för elever som är helt nya i Sverige och vi var glada för inbjudan till en heldag på deras skola. De var en innehållsrik dag där de presenterade vad de gjorde i olika ämnen och sen var det aktiviteter som pepparkaksbak och T-shirtsmålning. De hade sökt sponsring till materialet och själva samlat in pengar genom att sälja hembakat.

Det blev ett mycket uppskattat besök och givande möte mellan svenska och nyanlända elever.

När vi är där visar eleverna oss runt på skolan och våra elever är mycket intresserade att se den och de olika klassrummen. Till slut kommer vi in i bildsalen där några elever håller på att göra en animerad film. Läraren ber några elever berätta vad de gör och det visar sig att de gör en ”story” om flykten över medelhavet från Turkiet till Grekland. De vill berätta om pojken Alan Kurdi och alla andra som förlorar sina liv i Medelhavet.
imagePlötsligt blir det väldigt verkligt och nära för dessa elever då vi kom in i klassrummet eftersom några av våra elever kanske till och med varit med på en liknande resa över Medelhavet. Läraren frågar dem om de tycker att det är bra att göra en film som berättar händelsen och de svarar allihop att de tycker att det är viktigt. Eleverna med filmen får direkt feedback på sin produktion och känner en ännu större angelägenhet att berätta historien om Alan och alla andra som mister sina liv på flykten.

Jag stannar kvar och frågar eleverna med filmen lite mer om hur de kom på tanken att göra just den berättelsen. De sa att de ville göra något som kändes viktigt och var på riktigt, inte bara en påhittad ”story”.

”Det är mycket mer meningsfullt och roligt att jobba när det är på riktigt och något som engagerar”

imageJag håller med och är glad över det här mötet och samtalen med eleverna. Vårt besök inspirerade filmeleverna så mycket att de till och med tackar och nämner oss i filmen. I slutet av dagen säger en av de svenska eleverna: ”Så spännande det var och så många frågor man har nu, vi vill ju veta mer och då är det dags att sluta” och en annan sa: ”Va kul det var att träffas, vi är ju ganska lika trots att vi kommer från olika delar av världen”. Redan fanns en mersmak hos alla att hålla kontakten så man skildes åt med en förväntan att kanske ses snart igen.

Jag var själv riktigt inspirerad! Det var möten som byggde broar och skapade förståelse trots olikheter. Jag fick en tro på framtiden då jag mötte dessa fina ungdomar som verkligen ville göra något för att våra nyanlända skulle känna sig välkomna.  Alla skolor står inför en stor utmaning att kunna ta emot alla nyanlända som kommer till Sverige just nu. Vilket föredöme dessa elever var som tog initiativ och drev detta i land på ett så fint sätt. Tänk vad mycket kraft och vilja det finns hos våra ungdomar om vi ger dem utrymme att vara kreativa och att komma med egna idéer för att skapa relationer och göra skillnad.

 

Vad vill du säga?

Jag står i klassrummet medan elevernas hjärnor går varma, någon tar upp sin telefon för att kolla upp något, det är tyst och alla verkar ha en tanke om vad de ska skriva. De skriver ner några meningar på en lapp och jag har gett dem frihet att skriva på sitt modersmål om de inte vet hur de ska skriva det på svenska.

imageUppgiften som de fått verkar ha satt igång något hos var och en. Vi har jobbat med temat Malmö under några veckor och en del i projektet har varit och tittat på arkitektur och byggnader, både gammalt och nytt. I våra rundvandringar på stan har vi också sett fasader med graffiti och ”streetart” och det är just det som den här uppgiften handlar om.

Om du fick måla ”streetart” i Malmö, vad skulle du vilja säga med din bild?

Som inledning tittade vi på ”streetart” från andra kulturer, Afghanistan, Tunisien och Palestina, mfl, och undersökte vilket budskap som fanns eller inte fanns.

Att börja med en tanke som man formulerar för sig själv är viktigt innan man kommer igång att rita och måla. Jag blev berörd av vilket engagemang detta satte igång. Något fick dem att vilja berätta det som de tyckte var viktigt. De tvingades att utveckla sitt språk för att förmedla det som de verkligen kände.

Respekt och Förståelse för Livsöden

I Malmö pågår just nu fotoutställningen ”Flykt” på Globalen och Fotografins rum och den handlar om människor som flyr undan krig och katastrofer. De värst drabbade är kvinnor och barn. Enligt FN finns det 50 miljoner flyktingar runt om i världen, så många har det inte varit sedan andra världskriget. Det tar lång tid innan människor får en ny fast tillvaro. Rädda Barnen uppskattar att en flyktingsituation varar i genomsnitt  17 år.

image

Jag valde att gå med mina elever och titta på utställningen under skolans Demokrati Tema. Vår temagrupp arbetade med ordet Respekt, och utställningen fick oss att på ett naturligt sätt reflektera och sätta oss in i olika människors livsöden.

Jag hade besökt utställningen själv först och förstod att bilderna kunde vara starka och känslosamma för eleverna. Därför var det viktigt att eleverna visste vad de kunde förvänta sig. Vi pratade om och tittade på informationsfilmen där Fotografen Anders Hansson själv berättar om utställningen.

Eleverna fick i uppgift att fotografera bilder som de tyckte var speciella eller berörde dem på något sätt. Sedan skulle de välja ut en bild och beskriva något om bilden och vad de kände. Uppgiften togs på högsta allvar och jag blev mycket berörd av hur eleverna kände och resonerade. En elev från Afghanistan skrev en lång text. Han hade nyligen kommit till Sverige, så jag sa att det var ok att skriva på modersmålet. Han fick sen hjälp av studiehandledaren att skriva texten på svenska.

”Igår gick vi till en plats dit alla människor borde gå minst en gång…

”Där fanns bilder från krigsdrabbade områden och fattiga länder. Varje bild hade en berättelse fullt av plågor, svårigheter och hopplöshet. Men en bild var mer smärtsam, bilden visade en mor med sina tre barn.  Jag var glad för barnen därför att de var fortfarande små och glada, men mamman… jag såg allt i hennes ögon. Ögonen var liksom ett stort hav som jag kunde se var märkt av plågor och hopplöshet,  i samma stund ansträngde jag mig för att låta bli att gråta. Det var en mycket bra och speciell erfarenhet.”

 

image

Tillsammans med eleverna gjorde vi en film där alla fick välja ut en bild och sätta en text till. Filmen kan ni se här nedan.